Ni tjejer med munnarna fulla av stål, där längre bort på cykelvägen: Ja, era skratt hördes ända fram till mig i samma stund som jag gled till och ena foten tappade allt fäste och orsakade ett dansnummer med flaxningar, viftande och knästående.

Och nej, era försök i att maskera skrattattacken när vi väl mötte varann fungerade inte. Det var något i era flin och de långa blickarna avslöjade er.

Bättre lycka nästa gång.