Jag skulle åka buss från en stad till en annan. Det var ett relativt högljutt åkdon som skramlade fram på vägen, med radion skrällande framme hos busschauffören.

Ett par rad snett framför mig satt en ung tjej och pratade i sin mobiltelefon. Tydligen. För det var inget jag reagerade på eller ens märkte eftersom hon inte hördes över skramlet. Det var inte som att hon gjorde något större väsen av sig direkt.

Det fanns dock någon som tyckte annorlunda. Snett bakom mig satt nämligen en kulturkofta som mitt i resan stolt tågar fram till tjejen och säger att det faktiskt stör alla andra på bussen och så pekade hon demonstrativt ut över oss alla (två) andra.

Och jag vet inte, det är något i det där beteendet jag stör mig så sjukt mycket på. Jag hade sån lust att ställa mig upp och säga att det inte alls störde mig, inte ett dugg faktiskt och ångrar idag att jag inte gjorde det. Jag skulle ha sagt att det hade stört mig mer ifall kulturkoftan hade suttit med en like jämte sig och diskuterat litteratur, eller vad kulturkoftor nu må diskutera.

Så här kommer det: Hörru kulturkofta på buss nummer 804 kvällen den 19 februari, din överdimensionerade och onödiga pälskappa skriker högre och mer störande än något telefonsamtal i världen någonsin skulle kunna göra. Så käften på dig, låt bruden prata i telefonen i fred, hon vet hur man gör det med stil. Bussen är inte din privata lilla egendom där dina regler gäller, om du blir störd finns en hel buss till ditt förfogande – utnyttja den.