Ibland känner jag mig som jordens största hypokondriker. Kanske allra mest för att jag inte gillar sjukdomar och tycker att det är lite löjligt, ända tills jag själv blir sjuk. Dessutom tenderar sjukdomstillbuden att hänga ihop, i en kedja liksom. Först får man ont i huvudet, sen blir man förkyld, sen får man feber, sen är man bergsäker på att man fått en hjärtattack och att man saknar lillhjärnan och allting slutar illa. Ni vet hur det är.

Det dumma är ju att man sällan är hjärtsjuk eller saknar lillhjärnan och det är ju alltid ett väldigt antiklimax. Oavsett diagnosen (som man självklart ställt via nån skum hemsida) så är man (jag) så fruktansvärt självcentrerad och väldigt ockuperad av mig och mitt. Pratar om det dag och natt, med alla jag möter och råkar gå förbi. Och nu har det spridit sig hit: mitt ansikte håller på att falla ihop, den ena grejen efter den andra. Jag skyller på kylan och tycker att det är en fullgod anledning till att det borde bli varmt nu. Nu.

Tack.