Man vet att man har lyckats hos frisören när man nyfriserad tar sig hem till sin bror med familj för att leka och ingen säger något om frisyren. Förrän stora lilltjejen upptäcker det efter nån timme.

Runt middagsbordet kollar hon ingående på håret och riktigt lutar sig fram för att se ordentligt och sedan något tveksamt säger hon:

Har du klippt håret, Calici?

Ja, det har jag ju.

Härefter tystnar hon, tittar ner och rör runt i tallriken innan hon säger med en besviken röst. Alltså riktigt besviken. Så till den grad att nästa steg är darr-på-röstenrösten:

Jag vill att det ska se ut som förut.

Tyckte du inte att det var fint?

… Jag tror inte det. Jag vill att det ska se ut som förut.

Och här händer något underligt. Jag känner att jag behöver trösta henne för att jag har klippt mig.

Men du, det växer ju ut igen!

Och här blir det tyst igen. Tills min bror kör till med de mentala trumvirvlarna och cymbalerna och brister ut i ett:

Allt klär en skönhet ELLER man kan inte polera bajs!