Idag var solen framme. Igen. Fantastiska vårväder som håller
på att förvandlas till sommarväder och som gjort alla träden så gröna och fina.
När solen är framme blir det skuggor under träden. Stora, fluffiga bladskuggor
blir det. Sådär så att ens egen skugga försvinner in i trädskuggan och ibland
dyker upp lite oväntat. Lite som det skulle kunna förväntas att en tjuvs skugga skulle dyka upp.

Jag gick så en promenad i solen, under träd som kastade
stora, fluffiga bladskuggor som min skugga försvann i. Sedan hoppade jag helt
plötsligt till och undrade vem som smög sig upp bakom mig, alltså vems skugga
det var som helt plötsligt dök upp precis framför mig. Det tog mig ett par
sekunder att förstå att den visst tillhörde mig och helt oförhappandes
bestämde sig för att titta ut ur skuggan.

Nu för tiden går jag alltså omkring och är rädd för min egen
skugga. Det hela känns väldigt stabilt.