Det är problematiskt att hälsa. Det är ännu mer problematiskt att hälsa på människor som det inte finns någon sorts relation till. Har aldrig funnits. Kommer aldrig finnas. Varför då hälsa? För att en gång i livet råkade vi befinna oss på samma plats. Och just idag råkade vi befinna oss på en alldeles för liten yta för att ignorera varandra.

Och ja, allt det där jobbiga händer: Stirret och tystnaden. Den där lilla stunden då de små gubbarna springer febrilt med meddelanden i huvudet: Jo, vi känner ju igen varann, annars skulle vi inte stirra så. Ska jag säga hej eller ska jag gå iväg? Ska jag säga hej eller gå, ska jag sä….

Hej!
HeeEEEeeej! (á la Broberg, som inte kom från mig för en gångs skull)

Black out! Shit, vad säger jag sedan? Något om vädret? Vilket sammanträffande? Vad gör du nu för tiden? Jag hörde att…

Särskolan va?
Ja, just det!
Va bra, då vet jag och har inte vanföreställningar.

Sedan gick jag. Fort. O gode värld. Jag borde använda en munkorg. Vad är det för fel på mig? Jag kan inte ens konversera vettigt.