Hej! är det enda jag hinner säga för sedan har vi passerat varandra. Jag hatar det för jag vet aldrig hur det där hejet kommer att låta. Ibland blir det kraxande, ibland jättekort, ibland argt. Jag har ingen kontroll över mina hej. Eller hejsan. Eller dubbelhejet.

Idag lät det överdrivet förvånat. Lite Robban-Broberg-tillgjort-förvånat heEEEeej!! och det var ju inte meningen. Jag blev ju lite förvånad men inte SÅ förvånad.

Som om det inte vore nog ekar det där hejet i mitt huvud om och om igen tills jag nästan skriker ut det för att liksom släta över ljudet. Aldrig händer det heller att det är den andra personens hej som analyseras, alltid mitt. Sedan undrar jag om den andra personen också analyserar mitt hej och kommer fram till att den förmodligen gör det, det lät ju så konstigt.

Kära Bullen, är jag ensam om det här?

Undrar
Ego.