Jag och T har olika syn på löften. För henne är de heliga medan de för mig är lite mer flytande och bör uppfyllas i mån av förmåga och tillfälle. Ni kanske inser vad den här lilla nyansskillnaden kan åstadkomma i vardagslivet. “Jag diskar!” är ett exempel på löfte som kan fnurra fnurran.

Jag ska försöka byta taktik och bara utlova sånt som jag verkligen kan hålla till 100%. Utan undantag och tolkningsmöjligheter. Annars får det bli sannolikhetsklausulen. “Med 90% sannolikhet diskar jag idag. Det är 99% säkert att jag har diskat till imorgon. …” Och så ska jag fortsätta lova sånt som det inte spelar någon roll om jag håller eller inte. “Jag kommer aldrig att dö.” t ex. Det är ett praktiskt löfte.